Je ne suis pas Julia Child

Det låg en bäck framför oss, vi såg den och tänkte, äh, och ropade hej. Och så klart blev Pär också sjuk. När jag kom hem från min kvällspromenad igår kväll sa han att det hade slagit till i örat nåt alldeles för jävligt. Idag fick vi besöka apoteket - mycket trevliga människor där för övrigt - och jag fick säga min inövade fras om var il mio marito har ont.

Kom hem, droppade det onda örat fullt med dropp. Pär somnade - och vaknade med feber. Jaja, nåt annat hade väl varit för enkelt. Men det känns nästan värre att Pär är sjuk än att jag var det. Jag får dåligt samvete, för att jag släpat hit honom i fyra veckor, när han kunde vara hemma och frisk. Det är ju inte som att han satt sig på bakhasorna angående mitt italienska infall, men det är, utan tvekan MITT italienska infall.

Det italienska infallet, ja. Varför är vi här, kanske nån frågar sig. Som att man behövde en orsak för att vilja vara fyra veckor i solen och äta kolhydrater och dricka vin. Jag är ju heller inte först i världen med att vilja tillbringa lite tid i tjänst hemifrån, speciellt i mitt yrke. Det är mer regel än undantag att man som författare ska åka på residens och sitta och stirra på valfritt världshav och värka fram något. Men jag har aldrig ansett mig behöva det. Eller snarare, jag har varit så fixerad vid trygghet att resa bort i hopp om att åstadkomma mer har känts naivt, på gränsen till korkat. Jag har varit rädd.

För ungefär ett år åkte vi till Barcelona i två veckor. En helt annan slags resa, men likväl en resa. Det var något av det första jag gjorde efter The Great Depression. Under den resan var det något som klickade i mig. Ett isblock som smälte runt en stor del av mig jag hade glömt bort eller frusit in. Jag orkar inte gå in på alla de olika insikter jag tyckte mig finna där och då, men jag lovade mig själv att sluta låta rädsla diktera mig och att inte försitta de möjligheter mitt liv bjuder på. Sluta stirra mig blind på det som inte finns och öppna ögonen för vad som finns.

Sommaren därefter läste jag en ljuvlig bok, My life in France av Julia Child, denna älskade ledstjärna i livet. Den handlar om hennes år i Frankrike (nähä) och det var fan den bästa självhjälpsbok jag läst, utan att den på något sätt har den ambitionen. Här har vi en kvinna, i ett kärleksfullt om än barnlöst äktenskap, som verkligen lyckas njuta av livet, utan att var blind för mörker. Med lust och nyfikenhet lät hon livet leda henne framåt, i alla fall om man ska tro hennes bok. När jag läst halva boken en kväll gick jag resolut till Pär och sa: jag vill att vi bor utomlands en månad nästa år. Ja, det kan vi väl göra, svarade han och återvände till fotbollsmatchen han såg på.

Det finns inget som egentligen hindrar oss från att göra det, upprepade jag flera gånger om dagen i ungefär en vecka, tills jag postade på sociala medier och frågade om nån ägde nåt litet kyffe jag och Pär fick hyra nån gång. Någonstans i Europa, gärna off season. Gravt inspirerad av Julia Child som jag var hade jag ju redan börjat måla upp en tillvaro på nåt litet chateau bland dragspel, baguetter och baskrar, men jag är trots allt inte Julia Child och ett par veckor senare hade jag paxat den här lägenheten i Italien.

Hade jag kanske, stärkt av mina månader på Duolingo, kanske trott att jag skulle bemötas som ett barn som kommer hem när jag kom hit? Hade jag kanske föreställt mig hur jag skulle erövra hela landet, en utflykt i taget? Ta bussen till Rom, bestiga ett berg, se Neapel och dö? Jag kommer aldrig erkänna det, men allt detta hade jag nog sett framför mig. Halvvägs in i vår vistelse börjar jag så småningom inse att så blir det inte. Jag är inte besviken på Italien, tvärtom. Vi har det så bra bra här i vår lilla vardag (minus de onödigt vardagliga förkylningarna då). Jag läser, sitter i solen, skriver, äter pasta, går en promenad och sover. Inte så mycket mer. Ändå skaver det nånstans, besvikelsen ligger i badrumsspegeln jag möter varje morgon.

Jag är inte Julia Child. Jag kan inte slänga mig riktigt lika våghalsigt ut i världen och tro att allt ska gå bra. Hon kanske inte gjorde det heller, vem fan vet, men hon verkar ju i alla fall ha varit lättare att charmas av än vad jag är. Det ligger fortfarande för mycket rädsla i vägen för att jag ska springa ut på gatan och nynnande hälsa på kvarterets barista, köpa en tidning i farten, rusa ett skolbarn i håret och kanske steppa lite spontant tillsammans med en nonna som slänger sin käpp av plötslig energi. Eller vad än hon skulle gjort här. Mina förväntningar på mig själv och min reella kapacitet tycks aldrig riktigt kunna mötas.

Jag måste försöka minnas: jag använder det allra mesta av min kapacitet just nu. Jag glömmer bort hur mycket jobb det ligger bakom att jag sitter här. Att jag vågar det här! Att jag utnyttjar möjligheterna som finns i mitt liv!

Alltså är det förväntningarna som måste sänkas om vi ska få till nån slags hållbarhet. Inte ens i Italien är jag nån annan än mig själv, med allt vad det innebär. Förresten skrev jag klart en pjäs igår. Det tror jag faktiskt aldrig Julia C. gjorde.

Stormvarning

Vad är det jag oroar mig för, viskade jag till mig själv i natt när jag för andra natten i rad låg och inte kunde sova. Pär som snarkade bredvid mig, Viola som låg och kurrade på mig. Två av mina lugnaste ljud.

Samtidigt tusentals röster som skrek tillbaka. Tusentals röster som rusade runt i mig, med en sån fart att jag liksom svävade någon millimeter över lakanen, omöjlig att dra ner. De skrek så högt och gällt och i munnen på varandra att det var omöjligt att urskilja ord. Jag fick inget svar, inget jag kunde förstå i alla fall.

Vad är det jag oroar mig för då? Inte ens dagtid får jag nåt egentligt svar. Allt antar jag. Det är så mycket som kan gå fel, som kommer gå fel. Det finns ständigt sammanhang man kommer vara utesluten från, det finns ständigt sammanhang som vill dra in en.

Det är bara ett par såna dagar nu, jag vet det bara är att rida ut stormen. Det är bara det, det är bara det. När man tänker på att de allra, allra flesta har sömnlösa stormnätter ibland vill man bli en snäll människa. Aldrig mer säga ett ont ord om någon.

K-brunn

Det är bara du som tror K betyder kärlek. Vet du vad det betyder egentligen? Det betyder kräkas.

Och Elin, och:

Klimatrapport
Krig
Kabul
Katastof

Lite så känns det just nu.

Övertramp

Tänker inte be om ursäkt för att det ekar tomt här mellan varven, ursäkter av det slaget ingår inte i min nya bloggfilosofi. Inget meta, bara skriva.

Men det har ju ekat tomt, utan att jag riktigt fattat. Jag hade en ganska intensiv vecka, jobbmässigt förra veckan, men jag insåg det inte ens före den var slut. Först igår, när jag hade min lediga dag efter att ha dragit kurs hela helgen, insåg jag hur trött jag var. Jag hade länge planerat att ha min lediga dag just igår och under dne dagen ta tag i det som kallas för hushållet. Städa min garderob stod högt på listan, men också gå en ordentlig runda med dammsugaren och dammtrasan i resten av råttboet.

Jag gjorde det, men det gick trögt och krävde många, långa pauser. Du verkar så ledsen, sa Pär när vi gick och la oss. Jag var inte speciellt ledsen, bara trött. Ångestnivån stiger så snabbt och okontrollerat vid minsta lilla övertramp på orken. Så där i efterhand borde jag ha varit ledig, utan planer. Eller vara ledig två dagar, en för städning och en för bara ren och skär latning. Men sådär är det, idag går det inte längre att skjuta upp den här arbetsveckan. Och nu är det i alla fall städat.

Bra, bättre, dåligt

Precis när det blir lockdown igen känner jag mig redo att börja klättra ur min lockdown. Det är det som är så svårt med att prata om ångest också, det blir så klumpigt hur man än gör för att försöka gå tillbaka till nåt normalläge. Det känns som att jag måste förklara mig mer än vad jag har lust till, som att jag behöver göra det stegvis.

Förändringar sker faktiskt ibland över en natt. Det kom plusgrader och blötsnö över en natt. En sån väderförändring där inte bara vädret och vätan ändrar, men hela landskapet verkar ändra. Ibland sker de långsammare, mer på en skala. Jag vet inte när hälften av mina krukväxter dött, men jag vet att det är döda nu. En kaktus som hållit ut in i det längsta har skrumpnat ihop och är nu bara ett ruttet fäste för taggarna.

Jag vet inte om något har förändrat och hur snabbt det gått i så fall, men det känns som att jag ljuger oavsett om jag säger det är bra, bättre eller dåligt. Det är inget av dem och samtidigt allt på en och samma gång.

I rörelse

What goes up, must come down. Efter regn kommer so- nej, vänta, det blir ju fel väg. Det jag menade var att så klart måste det komma två dåliga dagar efter en riktigt bra vecka. Helt utan att omständigheterna har ändrats.

Ute är det så kallat luther-väder (vem lärde mig den termen?), solen lyser på alla snöklädda grenar och att sitta inne känns verkligen som en dödssynd. Orkar inte kolla igenom mina flöden, säkert är det nån som är på en jätteljuvlig promenad precis just nu i det här vädret. Själv sitter jag i en oergonomisk ställning i noppiga mjukisbyxor och en t-shirt med, vad jag såg nu, en fläck på. Är det kaffe? Kanske, hoppas det. Jag känner mig som en nidbildsgamer, nån som sitter med neddragna persienner och dricker energidricka.

Tiktok är ett heleveteshål, fyllt med all möjlig gegga, men det har också lärt mig ganska mycket. Det har lärt mig att björnar inte alls sover i sex månader när de går i ide, de bara saktar ner allt och typ chillar i sex månader. De kan liksom vara vakna under idetiden också. Jag trodde seriöst att de sov sex månader i sträck, liksom aldrig öppnade ögonen. Men de kan vara vakna och rumstera runt lite.

Det har också lärt mig att medeltiden inte alls var så depriverad som man kanske kunde tro, att samhällen och olika grenar av vetenskapen blomstrade (vid sidan av pesten och sånt då, heh) men att kyrkan lade locket på eftersom de inte ansåg alla utvecklingar vara i linje med deras linje. Den bild av the dark ages vi har idag härstammar mycket från viktoriansk historieskrivning, som gärna ville skrämma människor från att vara så lössläppta och, ja, “depriverade” som på medeltiden.

Please don’t make me källhänvisa, som sagt, det här är saker jag lär mig från Tiktok och det är inte ens min poäng.

En sak som jag faktiskt tagit i bruk är en grej som en psykolog på Tiktok (alltså, samtiden, suck) lärt mig. Att skaka av ångest. Det är ju inte nåt revolutionerade och knappast nåt inte cirka alla sagt cirka alltid; att fysisk aktivitet hjälper mot ångest, men det var helt enkelt nåt i hur hon sa det, eller att jag var öppen att ta emot det, som gjorde att det fastnade.

Helt enkelt, ställ dig och dansa eller skaka lite på kroppen när du får ångestpåslag. Du behöver inte gÅ uT pÅ eN pRoMeNaD, du kan bara ställa dig och skaka lite. Förvånansvärt effektivt. Ångest bor ju i vår kropp och vår kropp kan inte skilja ångest från annan rädsla och äh, ja. Jag vet inte. Som sagt, don’t make me källhänvisa.

På tal om sker jag sett på internet, idag såg jag en film på Miley Curys som springer på ett löpband och sjunger Rebel girl. Högt, rent, kraftfullt. Det var både det mest inspirerande och deprimerande jag sett på länge. Inspirerande för att det såg coolt ut och hon hade sin snygga sönderblonda hockeyfrilla och jag är ett gammalt Bikini Kill-fan. Och Miley-fan. Men deprimerande för att… this is what it has come to. Rocknroll och kvinnokamp är numera att pressa sig så mycket det går på ett löpband, i sponrad sportbh från Adidas. Rebel girl, you are the queen of my world.

Ja, har ingen egentlig poäng med det här, jag tänker mest bara högt. Det är svårt att navigera mot ett välmående när medicinen och sjukdomen är snarlika, nästan identiska. Att sträva efter att sluta sträva är också en strävan.

Det dåliga samvetet

Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.

Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.

Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.

En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.

På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.

Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.

Ni fattar.
Det är exhausting.

Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.

Katt katt karantän

Jag pendlar mellan bottenlös ångest och kreativitets-fyrverkeri just nu. Jag antar det är så för ganska många. Jag kittlas, rent inspirationsmässigt av begränsningar och tydliga regler och mår ganska bra av att ha väldigt få måsten dessa dagar. Samtidigt sover jag dåligt på nätterna och oroar mig och tänker att det här är slutet. Känns lite som att jag tappat fotfästet och det är både en lättnad och ett kaos.

Jag tycker det är svårt att hitta nåt att blogga om, men så fick jag en önskan av Fia att ha en skrivövning, så det ska jag finurla ihop något kring under dagens lopp, men här är Folket i Bild eller vad man ska säga. Saker jag gjort de senaste dagarna:

Jag har tänkt “det här blir nog historiskt”.

Jag har - och det här känns så jävla ytligt, men livet fortsätter ju - äntligen hittat Den Perfekta Vårjackan och Den Perfekta Bikinin. Har stått utan ordentlig vår- och höstjacka och har de senaste två åren gått direkt från tung vinterkappa till ingen jacka alls eller nån slags kavajlösning och det är inte alltid så praktiskt. Jag har en vindtät historia som jag använder vid friluftiga aktiviteter men ingen jacka som lämpar sig för tillfällen där man måste se representabel ut. Jag vet inte varför jag behöver förklara allt det här men JAG ÄR SÅ NÖJD! Har för övrigt aldrig ångrat att jag köpt ett basplagg i en icke-basfärg, just sayin. Man blir glad av färg, unna dig det. Och bikinin <3333 Vet ni hur svårt det är att hitta en bikiniöverdel som INTE är halterneck?! Och på vem är halterneck bekvämt ens?! I alla fall knallblå och sitter bra (även utan leggings under, hehe). Om inget annat så ger det mig nåt att se fram emot.

De här två grisarna är ju väldigt nöjda med att vi är hemma nästan jämt.

Viola saknar förmåga att se nöjd ut, men hon är ganska glad att få hänga med när jag jobbar.

Och Pär och Sylvi är ju sen länge BFFs.

Jag har lagat mat. En kväll åt vi ugnspannkaka mmmmm.

Igår var jag sugen på linser och buljong, så då gjorde jag mujadara enligt Zeinas recept - men jag gjorde det i riskokare. Kändes som bra karantänmat, billiga och hållbara ingredienser, lätt att göra storkok av det osv. Åt tillsammans med vitkål och morot och yoghurt. Hur gott som helst.

Och så har jag spelat massa Township. När man inte kan vistas så mycket på ens egens stads gator får man bygga sin egen. Välkommen till Rövköping, staden jag mycket noggrannt byggt upp de senaste veckorna.

HEJ NY IDÉ!!!!

Borde man återinföra brevväxlande?! Eller är det olagligt också? Fan va gött det hade varit att ha en brevvän nu under karantänen! Who’s with me?! Skriv en annons för en brevvän i kommentarsfältet så kanske du får svar! Kanske av mig? Vem vet!

Helt ärligt

TW: här nedan följer ett riktigt neggo-inlägg, feel free att hoppa över det om du inte känner för det. Jag är tillbaka om ett par dagar med en önskelista eller nåt annat.

Jag strugglar verkligen nu.

Jag har otroligt mycket jobb hela september ut. Jag jobbar helger och kvällar och nästan all min vakna tid går åt att fundera ut, skriva om, planera, svara på mejl, hitta på och förbereda. Jag har något inplanerat varje helg nästan hela hösten. Jag streckar av och streckar av, men min to do-lista växer ändå.

Den enda tanken som hållit mig flytande hittills är tanken på att det är tidsbegränsat, att det handlar bara om i höst, tre månader MAX och sen är det över. Men det i sig har börjat kännas som en stressfaktor, hur ska jag hinna allt på tre månader MAX?

Jag hinner knappt prata med Pär och de timmar jag har över är jag oftast för trött för att orka vara där för honom på det sättet jag skulle vilja. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa nån. Jag har inte städat där hemma på god only knows. Jag har inte sett min brorson på flera veckor, jag är för sällan och hälsar på min farmor. Jag vet inget om vad mina kompisar håller på med, de nämner namn och platser och jag ids inte säga igen att jag inte riktigt vet vad dom pratar om. Jag får skriva upp de få kompisdejter jag orkar med i kalendern för att komma ihåg dem och inte jobba istället. Det finns alltid jobb att göra. Jag tänkte att jag skulle bjuda in till födelsedagsbrunch för Måndagsklubben men insåg att det inte finns några passande datum i september. Inte ett enda.

Min andra roman kommer ut om två veckor och jag känner inget annat än stress. Tänk om alla hatar den och jag blir jätteledsen och tappar fart i jobbet? Det har jag inte råd med. Tänk om alla gillar den och vill boka in mig hit och dit, det hinner jag inte heller med, men man kan bara tacka nej så många gånger före dom slutar fråga. Jag har inte planerat för nån releasefest, jag har inte planerat nåt alls.

Jag märker hur kort stubin jag har. Med allt. Jag vill bara ropa hålla käft, snäsa av, ge en bitchslap, börja gråta och ropa så fort nån säger något. Jag försöker sätta gränser, säga att jag inte orkar just nu och be om hjälp, men det är svårt. Man vill ju också vara en bra kompis, man vill visa att man bryr sig. Man vill inte neka nån som ber om hjälp eller ett öra att prata ut i. Men jag. orkar. inteeeeeeeeehhhhhh.

Därför vill jag också vara ärlig här, som en övning i lätta på trycket. Det här är visserligen århundradets gnälligaste inlägg, men det är det här eller så blir det nåt ännu värre. Jag skulle helst ändå undvika de där bitchslapparna och ropen. Jag går också runt med en känsla av att ingen ser hur stressad jag är, men jag ger sällan nån en ärlig chans att se det heller.

Jag vet att det är tillfälligt och att jag har mitt drömjobb, men just nu strugglar jag.
Nu trycker jag på publicera före jag ångrar mig.

Vaggvisa

Jag sitter i min favoritfåtölj, den är grön och sönderriven av katterna men det bekvämaste som finns. Jag sitter här och läser månadens bokcirkelbok; Om hösten av Karl Ove Knausgård och dricker kaffe, så långsamt att det hinner bli kallt och med små klunkar att min stora Harry Potter-mugg aldrig töms helt. 

Pär sitter i soffan och ömsom ser på skidor på tv och  ömsom skriver bandyreportage. Jag ser inte vad som händer på tv-skärmen, men jag hör Jacob Hårds röst och koskällorna och hejaropen. 

Katterna ligger i varsin stol och sover, Sylvi ihoprullad som en fjällräv och Viola på sidan på min fotpall. Hon rev mig ordentligt i fingret igår, det svider ännu om jag tänker på det, men hon har glömt det för länge sen.

Igår drack vi vin med våra vänner, vi firade diverse stipendier som regnat över oss. Vi drack spanskt rödvin från nån liten gård de hade besökt på sin residensvistelse, åt oliver och lyssnade på Bachs cello-sviter. Vi skrattade åt att det var just det vi gjorde - när blev vi såna - och jag sa att jag alltid känner mig som en seriemördare när jag lyssnar på klassisk musik. Dom gick hem vid två och jag plockade undan glasen, åt upp de sista oliverna och gick och lade mig. 

Pär hade redan vaknat när jag steg upp, men så steg jag också upp sent. Han har tvättdag och jag har ingenting-dag, jag har ingenting jag behöver göra. Jag dammsög igår, jag tömde diskmaskinen och lade i vinglasen före frukost och allt jag har på to do-listan idag är att läsa bokcirkelsboken.  Jag åt gröt till frukost. 

Vi pratade om vänner som dras mot avgrunder igår, om hjälplösheten inför det. Jag läste vittnesmål från masskjutningen på Nya Zeeland i morse, jag läste om treåringen och såg hans leende på en bild. Ute slaskar det, det känns som att vädret aldrig bara är nuförtiden. Jag hörde häromdagen att vi kan vara två likandana somrar som förra och en El Ninõ-säsong ifrån en global svältkatastrof. Det svindlar varje gång jag tänker på världen utanför vårt vardagsrum just nu. Det finns så mycket att ta itu med, så många rädslor att möta. Ångesten har så många ansikten nu för tiden. 

Det svider i rivsåret i pekfingret när jag tänker på det. 

Så jag tänker inte det, jag upprepar istället en rad ur en Fred Åkerström-låt, Berceuse för mig själv gång på gång. Berceuse betyder vaggvisa på franska. ”Mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö” sjunger han och jag sjunger med. Låter mig tro på det en liten stund, i alla fall.